Idag hade vi en diskustion i stallet om skogens nya invånare, dom man aldrig ser bara känner att dom finns där, inte minst utav hästarnas beteende och av dom jordfräsliknande spår dom lämnar efter sig.

Petra fick närkontakt häromveckan utanför Djurtorp. Hennes lilla Lupo stod inte pall för den hårda kroppen. Suggan dog, bilen behövde omfattande reparation och blev kvar på verkstaden i tre veckor, Petra klarade sig med blotta förskräckelsen.
Vildsvinen har kommit stort. Många varningsrop har hörts, att dom bl.a. bökar upp jord på hösilagefälten vilket skulle medföra en högre butolismrisk. Jordbakterier vill man inte få in i plastade balar, där den syrefria miljön kan omvandla dessa till det fruktade giftet.
Blandade känslor alltså. Jag vill ju helst att det ska finnas massor av djur i skogen vildsvin, vargar, björnar, älgar och annat.
Samtidigt är jag glad att jag inte längre driver turridning. Hästar är paniskt rädda för grislukt om dom inte fått chans att vänja sig. Att komma med ett gäng nybörjare och alla hästar gör helt om och flyr vill man inte uppleva, att grisarna gör detsamma hjälper ju inte.

Till min glädje har jag upptäckt att grisarna även är till en del nytta. Dom glufsar i sig en hel massa ekollon. Det verkar som om dom har rensat väldigt effektivt under ekarna i Hornstull, vilket gör att vallackerna inte riskerar att bli förgiftade av mögliga och svampangripna ekollon i vinter. En risk som kan finnas varma höstar då ekollonen lätt blir angripna av giftig svamp.
Nu är det mer riskfritt att ha bantarhästar i den hagen. Meningen är ju att dom ska äta fröhalm som extrafoder och inte ekollon.

Nu till min fundering. Skall det bli en ny "Öffe". Vårt hängbuksvin som regerade i stallet fram till år 2000. Han gjorde underverk med turridningshästarna.
När han som kulting flyttade in i stallet flyttade hästarna ut. Vissa hästar tog det flera timmar att få över tröskeln igen. Andra sprang ner till kanalen, där tog det stopp och närmare stallet tänkte dom inte gå.
Han lyckades så småningom övertyga dom om att han egentligen var en av dom. Han trodde fullt och fast på att han var häst. På turerna la han sig längst bak. När vi ville bli av med honom var vi tvungna att galoppera ifrån honom, då satte han sig ner och väntade tills vi kom tillbaka.
I skogen hade vi på den tiden ett hägn med vildsvinskorsningar som skulle markbereda för plantering. Vi kunde rida dit, räkna in grisarna och se över staketen, utan att hästarna fick spelet.
Kanske dags för en efterträdare till Öffe. Dom flesta hästarna skulle nog behöva gå i gristerapi.
Vad tycker ni ??????

Nedan bilder på Öffe i sin halmspilta som numera är Töfras box. Katten Alice1 som sov hos, på och under Öffe, som födde sina ungar hoshonom och lät honom bli barnvakt. Kolla särskilt på hur behagfullt han sträcker ut sig då Alice kliar honom bakom örat.
Man kan tydligt se hur grisar älskar halm, mycket halm. Öffe har burit dit allt själv och bäddat. Därför är det extra skrämmande att se på nyheterna IDAG, om hur många grisar i Sverige har det.
BESTÄLL EN EKOLOGISK SKINKA I TID I ÅR, ANNARS BLIR NI UTAN.

ska vi ha en sån här sötnos i stallet igen eller inte ?